Råd om kvinnor

Irans ex-president ger Trump råd – om kvinnor. Av: Josefin Westin. Publicerad: 26 februari 2017 kl. 14.27 Uppdaterad: 28 februari 2017 kl. 09.43. 1 av 2 Foto: Ebrahim Noroozi/AP. Råd om hur män och kvinnor har olika sätt att kommunicera i relationer. ... Oavsett om det är ett resultat av hur våra hjärnor är anslutna, social. load... Konditionering, eller ett komplex cocktail av båda, ibland kan det kännas. Som vi använder helt olika språk: män talar Himglish, En intressant ansats avsedd att hjälpa dessa är därför Roosh nya bok Lady, där han uttryckligen vänder sig till kvinnor med råd om hur män fungerar. Den är tillägnad hans bortgångna syster och viljan att hjälpa kvinnor framstår som äkta. Roosh utgår från att en central del av meningen med livet är att leva enligt vår natur. LÄS OCKSÅ OM BOKEN: Vi två - Varje relation har sin egen historia – nu kan ni berätta er Vi frågade bad tjugo kvinnor ge män råd om kärlek, romantik och sex. Här är vad de svarade. Håller du med? Ja tack till små presenter då och då. Råd till kvinnor som vill börja köra motorcykel. January 10, 2020 / Annie: Håller på att ta MC-kort och tycker det hade varit kul om du vill ge lite råd om det. Sånt du önskat någon berättat för dig innan du började köra. Gärna tipsa om din favoritutrustning och lite mek-råd. Dina råd kommer effektivt stoppa svenska mäns ambition att bli fäder och familjeförsörjare. Kanske inte helt och hållet, det finns ju kvinnor i andra länder som ännu inte vet om att svenska män är sådana hämningslösa förtryckare.

Sylian (MP) håller tal i Stockholm

2020.07.09 18:29 SylianRiksdagen Sylian (MP) håller tal i Stockholm

Sylian Stenberg, språkrör för Miljöpartiet, håller tal på Sergels Torg i Stockholm.
Det har länge funnits en viss skepticism mot Stockholm, Sveriges största stad och huvudstad. ”Stockholmare” används ibland som glåpord, ni kallas för dryga, arroganta, och självupptagna. Jag tror den bilden är missvisande och fördomsfull. Schism mellan landsbygd och storstad är skadlig och onödig, vi tjänar alla på samarbete och gemenskap. Stockholmare har länge visat att stort intresse för en miljövänlig och feministisk politik. Miljöpartiet är ett parti som öppet står upp för grön politik som ska fungera både på landsbygd och i storstäder. Vi är också ett socialistisk feministiskt parti, vilket är den form av feminism som ser hur klassrelationer spelar in på det patriarkala förtrycket. Intersektionalitet är viktigt, inklusive klass, att ignorera klassfrågan i feminism leder till en tunn feminism, där större fokus läggs på att öka antalet kvinnliga chefer istället för att hjälpa arbetarklassens kvinnor och icke-binära. Vi står upp för HBTQ-rättigheter och intressen, Stockholm har en stolt tradition av att fira Pride, men vi har fortfarande mycket kvar att göra för att skapa ett mer rättvist och fritt samhälle för HBTQ-personer. Även män skadas av patriarkatet och toxisk maskulinitet.
Vad menar vi när vi pratar om patriarkatet? Ett patriarkat kan vara ett system där män har makten. I Sverige är det uppenbart att vi ej längre har ett fullständigt patriarkat där män har all makt. Patriarkatet kan också ses som ett hierarkiskt system av sociala strukturer, som systematiskt innebär att män får makt över kvinnors liv, och att män sätts över kvinnor. Detta kan vara mer subtilt och ske genom exempelvis könsnormer och maktstrukturer. Det finns många patriarkala strukturer i Sverige, vi kan exempelvis se att när kvinnor blir majoritet i en yrkeskategori så försämras löneutvecklingen och yrkets sociala status, se exempelvis grundskolelärare, vars löneutveckling och status försämrats genom tidens gång. När män var i majoritet var både status och lön relativt bättre än nu. Vi kan också se hur både kvinnor och män förväntas leva efter könsnormer, och människor som sticker ut möts ofta av hån. Dessa strukturer skadar väldigt många, speciellt de som inte vill eller kan leva upp till normerna. Toxisk maskulinitet är en annan aspekt av detta. Det är en ofta missförstådd term, men den är etablerad inom den akademiska världen, och innebär inte att all maskulinitet är toxisk. Nej, istället fokuserar den på delar av den normativa maskuliniteten som tenderar att vara toxisk. Vi kan exempelvis se hur manlighetsnormer kan leda till homofobi och misogyni. Toxisk maskulinitet påverkar alla, kvinnor, män, icke-binära. Det är viktigt att kritisera normer och att arbeta för att människor ska ha större frihet att leva sina liv som de vill, så länge de inte skadar andra. Miljöpartiet är ett intersektionellt, feministiskt parti, socialistisk feminism. Vi ser skadliga strukturer, kritiserar dem, och kommer med politiska förslag för främja positiv förändring.
Stockholm har fler svåra problem än bara patriarkatet och toxisk maskulinitet. Ett stort är bostadsbristen. Vi behöver göra mer för att bekämpa bostadsbristen, vi behöver fler miljövänliga hyresrätter, som vanligt folk har råd med. Marknadshyror föreslås ibland, men det är ett dåligt alternativ, då det skulle leda till kraftigt höjda hyror, vilket skadar arbetarklassen och leder till kraftigt ökade klassklyftor. Vi behöver en bostadsmarknad för alla, inte bara de rika! Miljöpartiet ser problem i dagens bostadspolitik, och Stockholm är kanske den mest utsatta staden. Vi ser Stockholms problem och tar dem på allvar, det kan jag garantera er.
Stockholm är en fantastisk stad. Det är på tiden att fler talar om hur både storstäder och landsbygd är viktiga, Miljöpartiet står upp för båda! Vi tror på en bättre framtid, där människor har trygga bostäder istället för att hyra i andra hand, och på en feministisk framtid där människor lättare kan välja att bryta mot normer. Miljöpartiet är en röst för en friare och bättre framtid.
*Publiken applåderar. *
submitted by SylianRiksdagen to ModellMedia [link] [comments]


2020.06.16 00:43 SylianRiksdagen Debattartikel: Konsumism, ett kapitalistiskt problem

Dagens kapitalistiska system är uppbyggt kring tanken om ständig tillväxt, ökad produktion, och profit för kapitalägarna. Marknaden får aldrig chans att bli mättad, när folks behov har tillfredsställts så skapar systemet nya behov, detta för att tjäna mer pengar. I teorin låter detta kanske bra, ökad tillväxt kan ju ge ökad levnadsstandard. Det finns dock flera problem med ständig överkonsumtion, tre av de största problemen är följande: Utnyttjande av arbetskraft, klimatförändringar, och ändliga resurser.
Man behöver inte vara socialist för att se hur dagens kapitalism utnyttjar arbetare i många olika länder. Se exempelvis på barnarbete i Kongos diamantgruvor, eller fattiga kvinnor i Indien som får sina händer sönderbrända för att rika länder ska kunna köpa billiga cashewnötter. Att köpa rimliga skyddshandskar blir ”för dyrt”, kapitalisterna vill tjäna så mycket pengar som möjligt, att minska mänskligt lidande blir sekundärt. Även om vi fokuserar på bara Sverige så ser vi hur många arbetare får slita för att producera billiga produkter och tjänster, produkter och tjänster som kanske inte riktigt behövs men som pushas av kapitalisterna för att de ska bli ännu rikare. Systemet är utformat som så att de mest hårdhänta och brutala kapitalisterna är de som ofta tar stört marknadsdelar: Forskning visar att framgångsrika kapitalister har många gånger större sannolikhet att sakna empati jämfört med genomsnittet. Människor jobba mer på grund av konsumism, men vi behöver inte konsumera så mycket för att leva bra liv (och i vissa fall kan överkonsumtionen skada oss).
Att överkonsumtion påverkar klimatförändringar är uppenbart. Problemet ligger i produktionen, men för att produktionen ska vara lönsam så behöver människor konsumera. Företag lägger ner stora pengar på att försöka öka konsumtionen, genom bland annat reklam, men också genom att ständigt göra små uppdateringar på produkter som inte egentligen behöver det. Som exempel kan vi ta mobiltelefoner: Förr i tiden höll mobiltelefoner länge, numera är de gjorda för att fungera sämre över tiden och nya modeller släpps ständigt. ”Köp, köp, köp” är vad politiker och företag säger. Samtidigt tar det arbetskraft och begränsade resurser. Istället för att ständigt konsumera nytt borde vi satsa mer på hållbar konsumtion och återanvändning av fullt funktionella saker. ”Fast fashion” inom modekedjor innebär ”låga” (som går ut över arbetar) och ständiga nyheter. Tanken är slit och släng, klädbranschen står för ett oerhört resursslöseri. Produktionen bör vara hållbar även där. Mycket av maten som produceras slängs, Arbetarepartiet Nils Dacke har förslag mot matsvinn men produktionen bör anpassas efter vad folk verkligen behöver, istället för att överproducera och slänga. Klimathotet är ett av de största hoten mot mänskligheten någonsin, och vi borde ha tagit itu med det för läng sen. Vi har inte råd att vänta längre, nu är det dags att ta klimatet på allvar!
Många ändliga resurser håller dessutom på att ta slut. Om vi producerar och konsumerar hållbart kan de räcka längre, fortsätter vi med överkonsumtionssamhället kommer det sluta illa. Sverige nådde Overshoot Day den 2:a april i år, det innebär att om hela världen konsumerade som Sverige så skulle årets förnybara resurser vara slut redan i april. Förra året var det 29:e juli, vilket också är riktigt illa. Vissa resurser kan ta slut för alltid om några årtionden, produktionen bör förändras med det i åtanke, vi behöver en hållbar produktion och konsumtion.
För att lösa olika miljöfrågor behöver vi en holistisk syn som ser på många olika faktorer. Kapitalism som strukturellt system har grundläggande motsättningar mot hållbarhet, vi bör agera mot kapitalism och finna ett mer hållbart alternativ. Miljöfrågor och klimatfrågor är bland de viktigaste politiska frågorna, och det krävs att politiker agerar kraftigt för en grön politik. Arbetarepartiet Nils Dacke är det tydligaste gröna alternativet, vi står för en hållbar politik!
submitted by SylianRiksdagen to ModellMedia [link] [comments]


2019.12.02 01:13 vonadler [HPSA] Rasbiologiska institutet

HPSA började som "Historical Public Service Announcement" men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för "Historia På Sweddit Anbefalles".
Här kan du läsa alla tidigare HPSAer. Glöm inte att läsa längre ner, där det finns utmärkta HPSAer som är skrivna av andra.
Med det avklarat ska vi prata lite om rasbiologiska institutet. Sverige var som bekant först i världen med ett rasbiologiskt institut, som med statliga medel skulle bedriva forskning kring rashygien, genetik och folkhälsa ur ett rasperspektiv. Varför var Sverige först? Det har förts fram flera teorier - Linnés arv, med Sverige som ursprungslandet för inledning i arter och familjer inom djur- och växtriket, att Sverige redan var väl organiserat, centraliserat och registrerat och att det därmed var relativt lätt att lägga till ytterligare en uppgift i folkbokföringen - ras - och därmed kunna använda det i forskning och samhällsuppbyggande åtgärder mot det som på den tiden sågs som degenererat beteende - rasblandning, alkoholism, excentricitet, psykiska sjukdomar och mentala störningar, promiskuöst beteende (så gott som endast hos kvinnor) med mera. Att Sverige inte hade skulder från första världskriget och därmed hade råd med nya statliga institut har också förts fram som orsak till att vi var först.
Statens institut för rasbiologi (som det officiellt hette) bildades 1922 efter förslag i riksdagen 1921 som stöddes brett av alla partier - motionen var av allt att döma skriven av Svenska sällskapet för rashygiens ordförande Herman Lundborg och skrevs under av socialdemokraterna Alfred Petrén och Hjalmar Branting, bondeförbundaren (numera centern) Nils Wohlin och allmänna valmansförbundet (numera moderaterna)s Arvid Lindman.
Samme Herman Lundborg blev också det nya institutets ledare och tog med sig en stor mängd egen forskning om den "degenererade" samiska rasen.
Planerna var storstilade - man skulle kartlägga den svenska rasen och vad som gjorde den unik, registrera ras på alla svenska medborgare och även goda och mindre goda rasbiologiska egenskaper på individerna, och på så sätt kunna förneka människor att lysa för äktenskap (något prästen gjorde tre söndagar i rad innan skatteverket började med hindersprövning) och använda sterilisering mot antisociala eller rasbiologiskt misshagliga element.
I praktiken lyckades man ganska dåligt. Man producerade 1922-27 ungefär 12 000 bilder och en stor mängd mätdata, men lyckades aldrig få fram något slags parameterdata kring hur den svenska rasen såg ut. Istället tog man bilder med god ljussättning av friska och pigga människor av vad som ansågs som "svensk" ras, där objekten (alla nakna) uppmanades att stå med god hållning och leendes, medan "kriminella", "finska", "rasblandade" och "samiska" personers bilder togs med sämre ljussättning och där en stor del av människorna inte ler, ofta ser trötta eller sjuka ut, hukar sig eller står med dålig hållning och har ovårdat hår eller ansiktsbehåring. Bilderna ackompanjeras av skrivna kommentarer i stil med "kriminell" och "rasblandad" med mera. Man reser runt i landet och ber präster skaffa fram lokala personer för fotografering, som ofta sker på prästgården, med ett vältaget professionellt foto av och för prästen själv som tack för arbetet.
1927-35 ägnar man sig mest åt opinionsbildade arbete, där Lundborg orerade om den "degenererade" samiska rasen och mot rasblandning, då minskade anslag gjorde arbetet att försöka kartlägga den svenska befolkningen omöjligt.
Med tiden blir det mer och mer klart att Herman Lundborg använder institutets arbete för att producera bevis för sina egna teorier om ras, oavsett om arbetet är vetenskapligt eller inte - det som produceras är overifierbar statistik (t.ex. 27,5% av svenskar har uppnäsa) och Herman Lundborgs egna åsikter om vilka bilder som representerar en god svensk ras och vilka bilder som representerar "degenererade" människor.
Kritiken börjar tidigt, där bland annat Dagens Nyheter och Torsten Fogelqvist är mycket skarpa i tonen, både på ideologisk och vetenskaplig grund. Med bitande sarkasm undrar Fogelqvist hur "lägre tjänsteman" kan vara ett rasbiologiskt drag, eller vem som bestämt att "fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism" är rasbiologiska degenererade drag och anklagar Lundborg för att vara en charlatan och kvacksalvare som förskingrar statliga medel i ett privat korståg. Lundborg själv kommenterar kritiken med att han inte förväntar sig annat av en "judetidning".
Sin största framgång når institutet 1934, när den är remissinstans till steriliseringslagen, som går igenom och låter svenska läkare besluta om sterilisering av på mentalsjukhus tvångsintagna (vilket på den här tiden och fram till psykvårdsreformen 1992 kan vara i princip vem som helst som polis och rättsväsende vill ha bort från gatan men inte kan bevisa att de begått ett brott som ger fängelsestraff).
Herman Lundborg glider alltmer mot antisemitism och tyskvänlighet och hans stridbara personlighet skapar alltfler personliga konflikter och hans storskaliga projekt får med tiden allt mindre medel för sin forskning (fler än 7 anställda får institutet aldrig, inklusive Lundborg själv) och kritiken mot bristen på vetenskaplig rigoris och Lundborgs personlighet och ledarskap blir allt skarpare och mer allomfattande. I början av 30-talet har institutet svårt att rekrytera folk då det börjar bli paria i vetenskapliga kretsar.
1935 har den socialdemokratiska regeringen fått nog. Lundborg, som går i pension, ersätts med sin tidigare assistent (1922-24) Gunnar Dahlberg. Dahlberg är till skillnad från Lundborg (som visserligen studerat medicin, mest ärftliga sjukdomar, men men inte blivit läkare) läkare och mycket inriktad på att använda verklig vetenskaplig metodik. Lundborg har med tiden blivit alltmer antisemitisk och protysk, kanske till och med nazist, medan Dahlberg är skarp antinazist.
Lundborg protesterar högljutt mot vem som ska efterträda honom och anser förbittrad att man förstör hans livsverk och drar i protest sig tillbaka från det offentliga livet när han inte lyckas motverka Dahlbergs utnämning. Han dör 1943.
Dahlberg stänger som planerat ner den rasbiologiska forskningen och arkiverar det material som Lundborg tagit fram. Institutet är under hans ledning en tynande organisation som bedriver viss faktiskt vetenskaplig forskning (huvudsakligen Dahlbergs egen) kring genetik, socialmedicin och ärftliga sjukdomar, bland annat inavel.
Dahlberg dog 1956 och ersattes av Jan Arvid Böök, under vars ledning rasbiologiska institutet gick upp i Uppsala universitets institution för medicinsk genetik 1958.
Arkivet finns kvar och går att läsa för den intresserade.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2019.11.01 01:11 CissG Efter ca 20 år - Singel. Snygg. Sugen

Ok gott folk, jag behöver verkligen hjälp. Jag behöver få bra råd kring nästa steg i mitt liv. Här kommer det:
Jag är en kvinna på 35 år. Jag och min man har varit tillsammans nästan 20 år. Vi har barn ihop, de är i skolåldern.
Jag har endast haft sex med denna man, aldrig varit med någon annan längre än att kyssas (och det var förstås innan vi blev tillsammans).
Under alla våra år så har det varit jag som kämpat för vårat förhållande, alltid jag som föreslagit aktiviteter och alltid jag som fått "krypa" tillbaka efter gräl. Min kärlek till min man har varit bottenlös till den milda grad att jag tillåtit honom att behandla mig hur illa han än vill, något han utnyttjat maximalt.
Men något mycket besynnerligt har hänt...
Efter vårat senaste gräl har jag fullkomligt förlorat all vilja till att fortsätta livet med honom. Detta har jag ALDRIG känt förr.
Och jag är så otroligt sugen på att vara med andra. Jag vill ha kravlöst sex. Det finns en speciell person som jag tänker på dagligen. En man som jag tror är attraherad av mig med.
Jag är bara så otroligt osäker på mig själv. Till saken hör att jag är väl medveten om att jag ser väldigt bra ut. Jag vet att det låter... tja...som det låter helt enkelt. Men det är sant, jag får DAGLIGEN kommentarer och blickar från män (och ibland kvinnor!) angående mitt utseende, män som skriver på sociala medier osv förekommer också i princip dagligen. Och i min hjärna tänker jag att "visst, jag ser väldigt bra ut, men så fort de får lära känna mig kommer de att sticka illa kvickt"Jag tänker hela tiden att ingen någonsin kommer att tycka att jag är intressant, smart eller rolig nog att vilja vara tillsammans med och då tänker jag att "ok, men endast sex och inget mer..."
Men hur?? Hur gör man?? Med ovannämnda mannen exempelvis, hur får jag honom att se att jag är intresserad?? Och vad gör man sen? Som sagt, tror verkligen att han är attraherad av mig, det märks ganska tydligt, han har nog dock trott att jag och min man fortfarande är tillsammans
Snälla hjälp mig, kom med råd och tips. Jag tar vad som helst!!
Ps. Jag och min man har inte haft sex på över ett år så ni förstår min... Ja, låt oss kalla det för motivation... :-)
submitted by CissG to sweden [link] [comments]


2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2019.08.27 18:41 kastabort112233 Hur går man från att bara dejta till att vara i ett förhållande?

Hej Sweddit. Att jag vänder mig hit för relationstips känns en smula otippat, men jag har ändå hängt här ganska länge och det dyker upp en del väldigt kloka personer ibland, så jag tar den chansen. Har sökt en del på internet också men blir inte riktigt klok, och många såna där dejtingtipssidor har inte samma möjlighet till diskussion och frågor som reddit. Eller så är de skrivna av sliskiga "PUAs".
Jag har dejtat en del innan, inte jättelite, inte jättemycket. En del tjejer har jag varit med även utan att dejta. Men jag har aldrig varit i ett förhållande. Ibland har jag inte varit intresserad av det, men ofta har jag inte lyckats nå det stadiet i mina relationer. Varför, det vet jag inte riktigt. Det sägs att man måste ha liknande riktning i livet, "core values", och så vidare. Men hur når man dit? Det känns ofta som att jag kanske träffar en tjej i kanske månad, för att det sedan dör ut, utan att få ett ordentligt grepp om vem personen är. Jag tror inte det är för att jag är för klängig eller någon som är en sån där som söker en relation enbart för att fylla något som saknas inom en. Jag har varit med om mycket de senaste åren, mist en av mina föräldrar, och flera nära släktingar. Jag mår trots det bra, och även om jag ibland känner sorg och alltid kommer att sakna dem så bär jag dem med mig i tankarna med värme. Jag har hittat min livspassion som jag utbildar mig till, i den mån man kan ha det vid 23 års ålder, och även flera intressen som jag har på sidan av. Jag mår bättre än jag någonsin gjort och det känns som att jag har en riktning i mitt liv.
Jag mår bra med mig själv. Jag kan bara inte navigera den här biten. Det är främmande för mig. Finns det några kloka och livserfarna män och kvinnor här som har några råd?
submitted by kastabort112233 to sweden [link] [comments]


2016.12.21 16:28 vonadler [HPSA] Merkantilism i Sverige

HPSA brukade betyda Historical Public Service Announcement, men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för Historia På Sweddit Anbefalles.
Här kan du läsa tidigare HPSAer.
Det var ett tag sedan sist, så det är nog dags nu. Det ska handla om merkantilism i Sverige.
För de som inte riktigt har koll på sin ekonomiska historia så är merkantilismen en ekonomisk teori som föregick marknadsliberalismen. Merkantilisterna trodde på ädelmetallers inneboende naturliga värde och att öka tillgången på dem var att öka sin rikedom. Därför skulle ett land försöka importera så lite som möjligt och exportera så mycket som möjligt för att öka sin tillgång på ädelmetaller (som användes för som betalningsmedel i form av guld- och silvermynt). En stark stat som kunde upprätthålla tullar och med ekonomiska incitament (tullar och subventioner) och tydliga lagar och regler få handeln att gå den väg man ville var förstås nödvändigt, liksom en stark vapenmakt som kunde försvara landets ekonomiska intressen. Merkantilismen dominerade under den tidiga moderna perioden, ungefär från 1500-1800.
För moderna ögon kunde merkantilismen ta sig väldigt fåniga uttryck och idag ska vi titta på några av dem. Många av förbuden, tullarna och subventionerna ska också ses i samband med tidens politik och tankegods, med vilka de var intimt sammanvävda.
Kaffe var tidigt populärt i Sverige, då Karl XII och hans soldater tog med sig det hem till Sverige efter att ha lärt sig dricka det under tiden i Bender, numera Moldavien, då Ottomanska Riket. Importen var ju dålig enligt merkantilismen, så vid 1756 års riksdag infördes förbud, och Stockholms c:a 50 kaffehus fick stänga. Bondeståndet, argt efter att borgarståndet gått med på sekreta utskottets linje om förbud för husbehovsbränning (för att ge staten monopol på destillerandet av brännvin) drev linjen delvis för att hämnas. 1769 ersattes förbudet med en tull, men 1794–1796, 1799–1802 och 1817–1823 rådde återigen förbud mot kaffe. Brott straffades med böter.
På 1600-talet infördes förbud för medlemmar av borgarståndet att bära spets och pärlor, huvudsakligen för att minska importen av utländska lyxresurser, men också för att de allt mer ekonomiskt starka borgarfruarna plötsligt kunde klä sig lika fint som fina adelsfröknar, och drev upp priset på lyxartiklar så att en del av de mindre bemedlade i adeln inte riktigt hade råd med dem. Förbudet blev ett misslyckande, då särskilt de tyska borgarfruarna öppet trotsade lagarna och gick med spets och pärlor. När de kallades till förhör vägrade de helt enkelt att inställa sig, varvid myndigheterna tycks ha tyckt att det var alldeles för pinsamt att hämta redliga borgarfruar med vapenmakt och släppte det hela.
Riksdagen 1731 var en av de som gick allra längst vad gällde försöken att reglera mode. Man bestämde helt enkelt att det nuvarande manliga modet skulle gälla och bad Hennes Majestät Drottningen Ulrika Eleonora att ta fram ett lämpligt mode för kvinnor som sedan skulle vara för evigt. Böter för någon som ändrade i ett plagg, befintligt eller nytt, skulle bara 400 daler silvermynt, vilket blir 39 278 kr (med konsumentprisindex) eller 736 002 kr (om man räknar antalet timmar en arbetare behövde arbeta då för att få ihop summan och hur mycket han skulle få om han arbetade samma tid idag). Samtidigt passade man på att förbjuda utländska möbler och biljard, då det liksom utländskt mode inspirerade till olutheranskt slösande av tid och pengar. Debatten gick hög, och Landshövding Wrangel menade att det var bättre att ungdomen spelade biljard än att de satt i en källare och söp och Major Wrede påpekade att det vore synd att förbjuda biljard, då det var ett ädelt spel. Men Generalmajor Lagercrona ansåg att syndfullt spel och dobbel skulle leda till vrede och aggressioner. Major Wrede undrade då om de inte skulle förbjuda källare också?
På 1680-talet gjordes envetna försök att göra Stockholm till ett center för sidenproduktion och -handel. Sommaren 1687 kom två armeniska köpmän till Stockholm med ett lager råsilke av rätt usel kvalitét. Karl XI såg en möjlighet att göra Stockholm till ett center för sidenhandel och -produktion och försökte förmå Stockholms köpmän att sätta igång en produktion, något som misslyckades tills magistraten helt enkelt tvingades med kunglig order att köpa silket till högre pris än armenerna krävt (i hopp om att andra skulle följa efter när de hörde om priserna och Stockholm bli handelscentrum för siden). Eftersom Danmark just då var indraget i konflikt och därmed var blockerat av Nederländerna kunde Stockholm rekrytera ett 50-tal franska och nederländska sidenvävare från de kungliga danska sidenmanufakturierna i Köpenhamn, då de saknade råsilke att arbeta med på grund av blockaden. Dessas resa betalades av Stockholms stad och ett större faktori för tvättning, färgning och vävning av siden inrättades på Södermalm i ett flertal olika lokaler (däribland Södra Stadshuset, idag Stadsmuseet). Man gjrode sitt bästa för att framställa avancerade mönster och köpte in guld att väva in i tyget, men allt för intet. Råmaterialet var inte av bästa kvalitét, verksamheten drogs med problem och fick inte fram tyger av samma kvalitét som det som kunde levereras av det nederländska Ostindiska Kompaniet. Trots att hovet aktivt stödköpte siden och både import av och bärandet av kläder av importerat siden förbjöds lyckades man aldrig gå med vinst. Drömmarna om Stockholm som en sidenmetropol dog i pesten 1710, då de flesta rika stockholmare lämnade staden för att fly sjukdomarna och tillverkningen lades ned.
Den nationala dräkten var ett våldsamt impopulärt försök att införa en slags civil uniform för hovet och statliga tjänstemän, inklusive byråkrater, domare och diplomater. Genom att tillverka kläder av varor som fanns i landet skulle importen strypas. Resultatet var tyvärr mest att svenska tjänstemän blev utskrattade utomlands, särskilt de som var lite fläskiga, då dräkten inte alls såg bra ut på män med rondör.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]


2016.06.25 00:45 Sunrutas Min fars tid i Kamerun - oförklarig händelse?

När jag var liten brukade far berätta om sin tid i Afrika. Efter studenten hade han åkt ner till Afrika för att arbeta för min mors far som var stationerad långt inne i Kameruns djungeltropiker. Min morfar arbetade som biolog. De hade en forskningssation som -då under fars tid- blivit utsliten av alla omgångar biologer som kommit ner dit för att arbeta på sina projekt. Far var anställd som assistent till min morfar.
Forskningsstationen låg inte långt från en sjö i den nordvästra provinsen av Kamerun. Det var i det området som stor del av projekten biologerna arbetade på pågick, berättade morfar genom min far. Ibland fick far följa med min mors far men oftast fick han sitta kvar på stationen för att gå igenom resultat från dagen innan. Det var mycket data att gå igenom. Data som gjorts när de mätt nivåer på olika kemiska egenskaper i sjöar och marker över tid. Hjälpa till med kartläggningen av ekosystem och nya arter var också en del av morfars jobb, här fanns det också jobb för far att göra. Det mest tidskrävande arbetet var egentligen interagerandet med lokalbefolkningen. Morfar som vid det här laget av historien varit där ett bra tag hade lärt sig tillräckligt om kulturen och språket för att på ett enkelt sätta kunna kommunicera och komma med frågor om allt möjligt egentligen: råd om trakten; ett annat perspektiv på växter, djur, träd, sjöar (nästan allting hade en historia bakom sig); ibland om de vill komma över på middag på deras station som tack för deras hjälp.
Det var en sjö som det fanns en mysterisk sägen bakom. Lokalbefolkningen var väldigt rädd för sjön och sa att den bar med sig skrock för vad som "i framtiden väntade". Det hade i generationer talats om hur det en dag för ca 200 år sedan hade hittats massa boskap i närheten av sjön oförklarigt avlidna. Detta hade de sett som ett tecken från Gud och med det börjat se sjön som helig i den bemärkelsen att det var Guds sjö och människan ej fick bada i den. Detta hade de lärt sig av boskapet som druckit från det. Mer kunde morfar inte luska ut ur dem hade han sagt till min far.
Min far hade alltid haft inställningen att det måste finnas en naturlig förklaring till allt som sägs. Så sägenen var bara en sägen. Morfar däremot tyckte annorlunda. Trots att han var en biolog så utgjorde patos en stor del av hans karaktär. Han hade på senare år avvecklat den logiska delen han som färsk student anammat. Detta efter att ha arbetat till stor del i närheten av människor och insett dess betydelse för sina projekt.
Den här sägen var egentligen inget som deras projekt berörde även om de labbade mycket i närheten av sjön och ibland hjälpt marinbiologer med utlåning av båt ut i sjön.
Det intressanta som min far berättade var hur en dag en hel lokalbefolkning och boskap dött ut (detta i nutid under tiden som detta återberättas från och inte om det som sägs ha hänt för 200 år sedan). Över tusen man och kvinnor, minst lika mycket boskap berättade min far för mig hade dött.
De hade -innan det här hände- blivit klara med ett projekt och lämnat in förknippad rapport till handledare. De västerländska förnödenheterna började ta slut så det fanns ingen bättre tid att åka in till staden för att fira projektets avslut och bunkra upp på mat. De övernattade alltså i staden och när de efterföljande dag kommit tillbaka till stationen märkte de egentligen ingenting ovanligt. Det var när Jenna, amerikansk marinbiolog, hade kommit inspringande in till labbet där far och morfar höll till. I vanliga fall är de vana med att folk springer runt för varannan månad tror någon att de hittat något som skulle nå rubriker i populära vetenskapstidsskrifter. Men nu var det något alarmerande med hur hon rusade in i labbet. Hon hade fortfarande på sig sin dykardräkt men också sin dykarmask och syrgastub. Hon kunde inte säga något med sin mask på och med tanke på hur uppjagad hon var såg hon inte ut att vilja ta av sig den heller. I sin hast letade hon runt efter något. Hon fann tillslut ett pappersblad och penna och ritade snabbt som ögat upp molekylen för koldioxid och texten "30x 106 mI" utskrivet bredvid denna molekyl. Far förstod inte vad hon menade, men morfar förstod. Kvickt hade morfar sprungit till reservlagret och hämtat 2 syrgastuber med dykarmask kopplad till sig. De sprang alla tillbaka till bilen och körde in till staden där ringde de alla möjliga samtal de kunde komma på: ambulans/sjukhus (Jenna hade under bilturen intill staden när de kunnat ta av sig sina masker förklarat hur hon sett människor ligga livlösa intill sjön); instituionerna på universiteten som skickat dit dem; personer som varit där i forskningssammanhang sedan tidigare som kan ha haft värdefull information att dela med sig av.
Den första person som min morfar försökte få kontakt med var en geolog som genomfört forskningsprojekt kring vulkanaktivitet på just den sjön. Den här sjön låg ovanpå en inaktiv vulkan och min morfar hade berättat för min far hur han i sitt bakhuvud hade en hypotes kring den 200 år gamla sägen om den utdöda lokalbefolkningen och sjön. Min morfar hade berättat för min far om något som heter liminiska utbrott. Ett liminiskt utbrott är koldioxid som släpps ut i sjöar från dess hypolimnion. Detta ligger under termoklinen (långt nere i sjön) och kan ske efter jordskred eller explosioner. Koldioxidet stiger upp och kan lägga sig som moln runt epicenter men kan också sprida sig distanser på flera kilometer. Om det är dalområden i närheten kan molnen fastna mellan dessa dalar. Något som det var här. Morfar hade tydligen inte vågat framföra den hypotesen för han tyckte den lät alldeles för galen men det var den enda rimliga förklaringen just nu. Det var av den anledningen han ville kontakta geologen - han ville få det bekräftat innan han nämnde något till de andra. Geologen hade tydligen dött av ålder, detta fick min morfar höra från hans fru som svarade i telefon. Det vara bara att fortsätta med ringandet.
Folk de kontaktat kom redan samma kväll de ringt. Jenna hade fått tag på några som verkligen behövdes där. Hon hade ringt in ett organ vilka kallar sig för Assistans/insats-arbete vid Utländska Katastrofer (Office of Foreign Disaster Assistance). Detta organ hade skickat ett flerdisciplinärt team som skulle biträda den Kamerunska regeringen med deras arbete vid den här situationen. Det var två rättsläkare därifrån som väldigt snabbt kunde konstatera och bekräfta teorin om koldioxidmoln som spridit sig från sjön. Detta från obduktionen där de avlidna visat symptom på kvävning. 161 människor överlevde och det utgjorde endast 16%. Morfar hade tillsammans med rättsläkarna besökt de överlevande och han hade berättat för min far hur förfärad han var efter det besöket. Enligt hur morfar återberättat till min far så hade många av dessa överlevare förlorat sin talförmåga. Läkarna hade sagt att det var en konsekvens av den höga halten koldioxid som lämnat skador på hjärnan. Det var inte alla det var såhär för men de som inte hade förlorat talförmågan gick det inte ens att prata med. Några var i katatoniska stater medans andra hade blivit schizofrena (och schizofreni och vissa andra mentala ohälsor är något som är gängse i västerländska länder).
Min far som var där avslutade historien med någonting som var märkvärdigt för situationen. Redan dagen efter var den amerikanska insatsbranchen vid utländska katastrofer påväg hem. För att vara ca 1500 (som de sagt) som dött så var allting uppstädat väldigt snabbt. Man får komma ihåg att det ändå är väldigt stora områden det rör sig om. Om inte det var konstigt så var det ännu mer märkvärdigt hur två amerikanska jetflygplan från deras flygvapen hade landat och haft flertal containrar inlastade i sig. Detta hade Jenna berättat för hon verkade som kontaktperson för denna insatsbranch och hade kommit in för att möta dem när de först kommit dit, för att sedan under bussfärden till staden briefa dem om allting de visste då och för att nu följa med hem till sitt hemland. Hon berättade det hon hade sett på flygplatsen när hon anlänt till sitt hem. De hade bråttom hem hade hon sagt till min far.
Denna historia får mig alltid att tänka på vad som kan ha funnits i dessa containrar. Jag har en misstanke...
submitted by Sunrutas to sweden [link] [comments]


2016.04.14 12:40 Moser5000 Käbblet med r/The_Donald börjar bli patetiskt - inse att de faktiskt har rätt i sak.

Sverige är knappast vad det en gång var. Vi gillar att slå oss för bröstet och konstatera att vi minsann är bäst, att vår välfärd är bäst, att vårt land är bäst (för man ens säga det längre utan att bli kallad rasist!?), men ärligt talat nu: dagens Sverige är knappast något man ska vara stolt över eller ens försvara för den delen.
Vi är ett av de länder som ligger i absoluta toppen när det kommer till våldtäktecapita. Ja, man kan tolka siffrorna på olika sätt, ja vi i Sverige kanske är mer benägna att anmäla, ja vi i Sverige kanske har strängare definition av våldtäkt. Men, oavsett hur man räknar så har våldtäkterna skjutit i höjden på senare år. Samma sak med grova våldsbrott och kränkningar. Fanns begreppet "gruppvåldtäkt" ens för 50 år sen?
Svenska skolan är ett skämt och sjunker som en sten i alla tänkbara mätningar. På väldigt kort tid har vi gått från att ha en av de bästa utbildningssystemen bland I-länder, till att nu ligga i botten - i nivå med vissa U-länder. Vi måste tydligen anställa 90 000 lärare de kommande 3 åren samtidigt som man nu skär 1 miljard från skolbudgeten.
Vi har en gigantisk bostadsbrist och bostadsbubbla som kommer leda till extrema problem inom väldigt snar framtid. På många håll i landet får du knappt en sunkig etta för 1 miljon SEK. Sverige måste bygga 700 000 lägenheter fram till 2020 (rätta mig om jag har fel) för att bara ligga någorlunda i fas. Vart ska alla dessa pengar komma från?
Lena Melin skrev i sin nu ökända propagandakrönika följande:
336 miljarder. Så mycket kostar flyktingarna staten under de närmaste fem åren. Läskigt mycket? Lugn, vi har råd.
Handen på hjärtat nu, har vi verkligen det? Trots att vi nu befinner oss i en högkonjunktur så har vi minusränta. Trots att vi ett av världens högsta skattetryck så fungerar alla samhällsfunktioner mycket sämre än vad som är rimligt. Trots att vi är "så rika" så har svenska folket tillsammans 3500 miljarder i skuld - mestadels inlåst i bubbeltillgångar såsom bostäder.
Utgiftsposten för migration är nu större än försvaret, större än skolan, större än vård och omsorg. Är det rimligt? Är det något att vara stolt över? Kostnaderna har absolut exploderat de senaste åren, och vad får vi ut av det? Vi får kaos i skolorna, överbelastad sjukvård, bostadsbrist, religiös extremism, skottlossningar, gruppvåldtäkter, bestialiska knivdåd - vi betalar för att få ett otryggare, sämre, fattigare, våldsammare samhälle. Dessutom så är kostnaden 336 miljarder en försköning bortom denna värld. 336 miljarder är vad det initiala mottagandet kostar - pappersvändning, etableringsbidrag, asylboendeplacering osv. Kostnaderna för sjukvård, skola, polis, låtsasjobb sen när de ska "etableras" i kommunerna? Det talar man tyst om. Dessutom så gäller detta bara de som kommer fram till 2020 - vi har utöver detta över en miljon personer som redan bor här och har rätt till bidrag, skola, sjukvård, bostad etc etc. Vad är kostnaden för alla dessa?
Dagens Sverige huserar hundratals (kanske tusentals?) terrorister. Bara i Borås har man kartlagt 100 st, hur många finns det i övriga landet? Hur många pedofiler, våldtäktsmän, mördare, fifflare har vi släppt in genom åren? Vi har ingen koll på vilka det är som kommer hit, vi litar blint på vad de säger, den som uttrycker minsta kritik eller ifrågasätter blir direkt stämplad som hatande rasist.
Ni kan sitta hela dagen och posta fuktiga memes om hur grymt Sverige är, men tids nog måste ni erkänna för er själva att Sverige inte längre är det land som ni romantiserar om. Sverige är inte längre välfärd, Volvo, demokrati, yttrandefrihet, samanhållen befolkning med gemensamma värderingar - dagens Sverige är regressiv liberalism, extremfeminism, betongghetton, segregering, religiös extremism, splittringar, åsiktsförtryck och väldigt snart en totalkraschad ekonomi och välfärd.
Sluta blunda för verkligheten. Sverige är snart ett kaosartat land i samma klass som Syrien. Det kanske låter helt otroligt idag, men hade du beskrivit dagens Sverige för någon i början av 2000-talet eller tidigare så hade de skrattat åt dig. "Vadå, menar du att vi kommer ha hundratals terrorister boendes här? Menar du att vi kommer betala 1 miljon per person och år till vuxna män som utger sig för att vara barn? Menar du att det system som vi slitit i flera generationer för att bygga upp bara kommer vara till för att försörja främmande människor som spottar på vårt land och vill oss illa? Menar du att kvinnor knappt kan vara ute utan att trackasseras av främmande män? Menar du att man blir stämplad som rasist och anmäld för hatbrott bara om man säger negerboll?"
Landet fullständigt plundras och skuldsätts i generationer av giriga politiker, bankirer, rikskapitalister och andra skojare. Vad gör vi? Vi tittar på Let´s Dance och ojjar oss över att allt är så rasistiskt, trots att vi bor i förmodligen världens mest toleranta land. Dags att vakna och se vad som håller på att hända.
submitted by Moser5000 to sweden [link] [comments]


2016.02.12 11:02 Frederna Mitt Rant

Här är mitt "final rant", min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva. Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en - för min ålder - storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som - utöver att hon är vacker och rolig - utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!” Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi - i hemmet - höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss - i Sverige - bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat. Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena. Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri - ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna - som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen. Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är - att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig - men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera! Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu - under 2016 - kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning - en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla - för att gynna sig själva - är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar - för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag - som förälder - ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer. Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner - och detta är ingen underdrift - ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om - förstår - folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja - alla - som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min - om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade - hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige - och dess medborgare - har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som - till mitt ansikte - en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko twitter.com/daccraft
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”. Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig. Det skulle vara skönt. Jag skulle glatt skratta med dem.
Källa
submitted by Frederna to sweden [link] [comments]


2015.11.10 05:29 Liquidedust En lite annorlunda tanke i det stora hela [Seriös]

Satt och funderade lite, kan väl själv klassificeras som en evig singel nu när jag passerat 30 och närmar mig 40 med stormsteg.
Har aldrig varit en person som kvinnor i största allmänhet varit intresserad av, aldrig haft ett förhållande, aldrig varit på en date.
Inte så att jag inte kan ha en konversation med kvinnor, är ej heller direkt blyg.
Under skoltiden brydde jag mig inte så mycket, höll på med sport, var vältränad men hade lite nördiga hobbies så ansågs väl vara lite annorlunda.
Sedan kom man in i arbetslivet och började jobba, fokuserade på det ett tag men insåg att fler och fler runt omkring en hittade en partner och började bilda familj osv.
Började bli lite mer fokuserad på att hitta någon man kunde dela livet med, träffade en del folk via vänner och bekanta men ledde inte direkt någon vart.
I mångt och mycket verkade mer som man i princip var osynlig för det motsatta könet.
Några år till och man kom in en bit i trettioårsåldern och provade nätdejting för varför inte, har ju misslyckats med allt annat.
Så har kört med ett par olika tjänster och försökt få kontakt med de kvinnor so verkar intressanta men har på tre år lyckats med konststycket att inte fått en enda reply eller intresse från någon av det motsatta könet.
(vilket iofs kanske är lite av ett rekord som man kanske ska vara stolt över)
Så nu när fyrtio börjar närma sig börjar man liksom fråga sig själv, och är egentligen min tanke med inlägget.
Är det dags att börja inse att man kommer vara ensam för evigt och aldrig träffa någon?
--- Uppdatering om mitt liv nedan, och WALL OF TEXT varning ---
Så låt se vart ska vi börja!
Detta ska inte ses som en snyfthistoria på något sätt, och jag tycker inte synd om mig själv och söker ingen medömkan på något sätt så folk är medvetna om det. Försöker bara dela med mig av mitt liv och skriva av mig lite.
Jag var väl ganska ensam som barn, och kanske till och med lite ”speciell” som man sa på den tiden. Umgicks bara direkt med 2-3 vänner och spenderade stor del av min tid i böcker och lärde mig saker via att läsa från tidig ålder (kunde läsa på egen hand från 5 års ålder).
Pga detta så ansågs jag även vara annorlunda av andra barn vilket ledde till viss utstötthet och man blev då ett enkel mål för mobbning och hån, vilket fortgick till stor del av min uppväxt och genom skolgången.
Till det stora hela höll jag väl till mig själv så mycket det gick, och fokuserade på mina intressen. Läste mycket, höll på med TV Spel och även i tonåren började jag träna och höll på med friidrott löpning på korta distanser.
I det stora hela fokuserade jag på det jag tyckte om i mitt liv och fick mig att må bra och till stor del undvek jag sociala sammanhang där jag kände att saker och ting inte riktigt var till min fördel. Hade få vänner och till viss del de jag umgicks med var andra som ungefär var i samma situation som mig själv, vi som var lite ”annorlunda” och inte riktigt passade in bland alla andra.
Tonåren kom och så puberteten, kom in i de tidigt vilket var trevligt för träning, men mindre bra för det sociala spelet; försök vara den första som får skägg och bli hårig, leder tyvärr till mer mobbning och utanförskap när du redan anses vara annorlunda.
Killar började intressera sig för motsatta könet mer och mer, och ska väl säga det gjorde väl en annan med. Tyvärr så blev det så att i mångt och mycket var jag killen som var annorlunda så jag undveks av de flesta och blev till viss del mer isolerad.
Blev helt enkelt att man fick fokusera på annat och göra något av sig själv i stället, så började med datorer och programmering samt skaffade mig ett deltidsjobb för att kunna ha råd med min nya hobby (detta är fortfarande runt tidig gymnasieålder).
Började på estet när det kom till Gymnasiet då jag inte riktigt visste vad det skulle bli av med mig, men jag var bra på att teckna så tänkte ”varför inte”. Som estet på mitt gymnasium tja, ansågs man vara annorlunda helt enkelt. Vi hade vår egen flygel på skolan och umgicks inte direkt med de andra eleverna och man träffade samma 20 pers varje dag.
Då jag hade ett jobb och tränade på fritiden samt ett stort fritidsintresse och ingen direkt intresse för att festa så blev jag lite av den där personen som man inte riktigt brydde sig om. Snackade mest med lärarna på lektionerna och ingen direkt som bjöd in mig på fester eller grejer på fritiden.
Hade dock vänner skall tilläggas, men vi höll mest på med rollspel, figurspel och tv-spel på fritiden. Träffade ytterst få människor utanför min bekantskapskrets som jag ärligt kan säga bestod till 100% av killar vid detta tillfälle.
Runt detta tillfälle blev jag även ”vän” med en person vars egentliga syfte med att ha mig som vän var att i slutänden utnyttja mig i sitt eget syfte gällande brott. Själv förstod jag inte riktigt detta utan var glad att ha hittat en ny bekantskap helt enkelt.
Tyvärr slutade detta i att i slutänden blev dömd för flertalet brott och helt plötsligt blev personen som var straffad innan han hunnit bli myndig. Förlorade även mitt jobb i samma veva då ”vi kan inte ha någon här som är dömd för brott, du måste förstå hur det är i en liten stad”.
Detta började min situation som mycket ensam och hemmavarande för jag medge. Även mina vänner som jag haft försvann en efter en från min hemstad och började plugga eller arbete på annan ort och jag var inte direkt en person som hade lätt att hitta nya vänner.
Efter lite om och men och internet hittade jag lite vänner som hade gemensamma intressen och började driva en communitysida för rollspel internationellt. Sidan gick bra och vi var två personer som lyckades till stor del leva på det i fyra år. Jobbade då som webbutvecklare för sidan och var långe perioder i England då det var därifrån sidan drevs.
Mitt arbete då vi i princip bara var två personer som drev sidan var mitt liv, satt framför datorn heltid och träffade inte många andra människor än min kompanjon. Mitt sociala liv bestod väl i princip av att jag umgicks med min kompanjon på jobbet och privat och i bland gick vi t för en öl då och då. Men skaffade även en del andra vänner i England som än i dag får kallas mina riktigt nära vänner, dock så var det inte direkt så många kvinnor i mitt liv heller här. (dvs. vänner som fortfarande i dag du vet att du kan ringa och undra om det är ok att man kommer över för några dagar och gör något kul tillsammans)
Efter dessa fyra år ville jag ändra lite riktning och göra något annat av mitt liv, och ska även tilläggas var jag lite sugen på att vara i Sverige igen (saknade det lite). Är numera runt 24 skall tilläggas så för 12 år sedan ungefär.
Började en liten enmansbyrå som frilansare konsult, kunde äntligen jobba i Sverige igen då mitt brottsregister var försvunnit med. Jobbade som webbutvecklare och webbkille på min egen enmansbyrå. Jobbade hemifrån till större delen och hade inga direkta vänner kvar längre då jag varit borta från Sverige ett tag.
Det här höll väl på i 7-8 år, bodde ensam, jobbade till större delen ensam och umgicks inte direkt med folk alls förutom i jobbet när man hade möten och liknande. Började känna mig lite ensam men tyckte inte att jag direkt led av det, men kände att jag kanske skulle hitta något annat att göra och börja jobba som anställd i stället för det var lite jobbigt att driva ett företag då man aldrig hade någon direkt fritid.
Skall även tillägga att det är i dessa år jag blir diagnostiserad som Aspergare i vuxen ålder.
Fick jobb rätt snabbt på en designbyrå och blev ansvarig för webbavdelningen, jobbade här i ett par år, sökte mig sedan vidare för andra uppdrag och för att försöka få igång min karriär lite och med lite bättre lön osv.
Mitt jobb i stora hela bestod av att sitta framför en dator i stora hela, avdelningen bestod till 100% av män och de flesta var väl ungefär som jag. Duktiga på det dem gjorde men höll sig ensamma och var nördiga i stora hela.
Fick ett jobb på en liten firma efter detta som enda utvecklare för att system för att hantera byggnader och automatisering av dessa. I princip jobbade jag ensam här, skötte allting ensam och träffade mer eller mindre inga andra än min chef när han kom med specifikationer och förslag.
Kände efter ett år att detta inte riktigt var min grej, då det var ensamjobbet jag hade sökt mig ifrån för ett par år sedan. Lönen var helt ok, och gillade det jag jobbade med men valde att söka mig vidare till ett jobb där jag faktiskt hade lite mer socialt samspel med andra individer.
Vilket leder till min situation i dag.
Har ett jobb jag gillar i Stockholm men bor i en ort cirka en timme iväg med tåg, har en ok lön som jag inte ska klaga på. Dock har jag inga direkta vänner då det inte haft möjlighet att skapa nya bekantskaper under lång tid pga mitt jobb.
Jobbar som utvecklare och min avdelning på jobbet består av två andra killar och vi har vår lilla egna avdelning som är lite bortgömd från resten av företaget och vi träffar mest varandra och vi är väl rätt nördiga hela bunten och ungefär i samma situation hela gänget när det kommer till partnerskap.
Min arbetsdag består i princip av gå upp 0630, tåget 0730, jobba, hemma igen vid 1930~2000, laga lite mat, se någon tv serie eller spela lite tv spel sedan gå att lägga sig vid 2230 de flesta dagar och upprepa.
Helgerna spenderas väl till största delen ensam, om jag inte åker över till de bekanta jag har kvar i England för lite umgänge, detta då jag inte har några vänner kvar i min hemstad och inte i närheten av budget för att skaffa boende i Stockholm och försöka skaffa mig ett större socialt liv där.
Så det är väl mitt liv i stora hela, lever ensam, har inga direkta vänner i min närhet, träffar aldrig direkt personer av motsatta könet. Börjar kännas rätt ensamt i stora hela.
Som slutord, jag lider inte på något sätt av min situation. Jag trivs till stor del av att vara ensam, men om sagt börjar kännas att det saknas något och skulle vara trevligt att ha någon i min närhet att kunna dela livet med.
submitted by Liquidedust to sweden [link] [comments]


2014.02.12 13:08 faffri Sammanställning av medlemmarna i /r/karlstad

Nu har det gått en vecka sedan undersökningen om subredditens medlemmar publicerades och tänkte presentera resultaten här.
Demografi
Totalt har 24 stycken (inklusive mig själv) svarat på undersökningen. Den genomsnittlige besökaren fyller i år 24 år, DVS är född 1990. Medianvärdet är också det 1990. De som svarat är födda mellan 1980 och 1998.
Lite tabeller
Enligt tabellerna ovan är vi minst sagt en mansdominerad grupp. 96% män och 4% kvinnor som i detta fall endast representeras av en enda kvinna som svarade på undersökningen. Inte helt oväntat är de flesta födda i Karlstad eller i övriga Värmland. Omkring en tredjedel härstammar från platser utanför Värmland. Vi kan se en liknande fördelning när det gäller uppväxt med skillnaden att fler är uppväxta i övriga Värmland och sedan flyttat in i Karlstad senare i livet. Tycker det är intressant att en tredjedel av de nuvarande medlemmarna bor utanför Värmlands gränser och att endast hälften faktiskt bor i Karlstad nu.
Vad anser /karlstad om Karlstad?
Tabell över besökta platser
Procentenheterna är lite missvisande eftersom att man kunde välja flera alternativ. 24 är det högsta resultatet eftersom att det är antalet svarande. Endast Bergviks Köpcenter är den plats på listan som samtliga har besökt. De flesta har besökt de flesta platserna med undantag för Innebandyhallarna som ligger ganska lågt. Även Molkom och NWT-huset är lite mindre besökt.
Positiva och negativa åsikter om staden fanns det en del. Jag presenterar här en sammanställning av vad som skickades in.
Positivt
Negativt
Vilket innehåll förväntas i /karlstad?
Tabeller
Hälften av de svarande vill att innehåll från hela Värmland ska accepteras. Nästan lika många vill begränsa innehållet till Karlstads grannkommuner medans endast 8% vill att innehållet endast ska beröra Karlstad. Förslagsvis förbjuds inte innehåll från övriga Värmland i nuläget samtidigt som innehåll specifikt relaterat till Karlstad föredras. Om vi eventuellt växer ganska mycket mer kan det dock bli aktuellt att begränsa innehållet i denna subreddit och kanske skapa en sub specifikt för Värmland. Lämna gärna era tankar på detta!
Vad vill vi då se för innehåll här? Allmännyttig information, Information om konserter och andra evenemang, Småintressanta fakta om staden, bilder samt Tips och råd är det som de flesta vill se. Ungefär hälften vill se sport och politik. Hälften vill även möta andra redditörer kopplade till sen subreddit. Tävlingar och ordvitsar är i nuläget mindre önskvärda.
Livets viktiga frågor
Tabeller
Ja i brist på annat kom även dessa två frågor med. Visst kunde man förvänta sig att Färjestad skulle vara mer populära än Boltic men lite synd om Boltic får man väl tycka att det är. Kan möjligtvis finnas en koppling till den tredjedel som anser att båda suger och den tredjedel som är födda/uppväxta utanför Värmland. Slutligen kan man undra varför Strindberg och Janne Flash ska jämföras? Ja det är en bra fråga som jag själv inte riktigt kan svara på men jag vet att de som svarat på undersökningen i regel föredrar Strindberg, så nu vet vi det i alla fall.
Avslutning
Kul att att såpass många svarade på undersökningen. Är väl knappast en representativ undersökning men ger väl förhoppningsvis en hyfsad bild av medlemmarna här. Förhoppningsvis kan detta ge en bild av vilket innehåll vi vill ha på denna subreddit. Kommentera gärna resultaten nedan eller ställ frågor om ni har några!
submitted by faffri to karlstad [link] [comments]


10. DAGENS RÅD - Kvinnans rättigheter KVINNA - EN TUTORIAL (tips och råd från msn livsstil) Debatt om.kvinnor heta herkko Kvinnosynen Inom Islam Råd till Unga Kvinnor och Flickor samt boktips 10 HELT OFATTBARA kvinnor!!! Du kommer inte tro dina ögon ... Body Evolution - Model Before and After Photoshop - YouTube 10 AV VÄRLDENS FARLIGASTE KVINNOR!!! - YouTube Stockholms Imam Ger Sinnessjuka Råd Till Muslimsk Kvinna

Irans ex-president ger Trump råd – om kvinnor Aftonbladet

  1. 10. DAGENS RÅD - Kvinnans rättigheter
  2. KVINNA - EN TUTORIAL (tips och råd från msn livsstil)
  3. Debatt om.kvinnor heta herkko
  4. Kvinnosynen Inom Islam
  5. Råd till Unga Kvinnor och Flickor samt boktips
  6. 10 HELT OFATTBARA kvinnor!!! Du kommer inte tro dina ögon ...
  7. Body Evolution - Model Before and After Photoshop - YouTube
  8. 10 AV VÄRLDENS FARLIGASTE KVINNOR!!! - YouTube
  9. Stockholms Imam Ger Sinnessjuka Råd Till Muslimsk Kvinna

Hans råd är inget annat än vedervärdiga. ... Debatt om handskakning ... ”Allah har gett männen rätten att bestämma över kvinnor” - Duration: 1:42. Expressen TV 7,282 views. Två kvinnor klädda i burka går och ber svenska imamer om råd. Under burkan har de en dold kamera. Frågorna de ställer till imamerna är: 1. Min man har skaffat sig fler fruar. Vad ska jag ... Hjälp Halmstads Moské och bidra med pengar för vårt Moské bygge. Bidra på bankgiro 5624-1706 eller konto 8169-5; 9739085588 Man kan även donera via hemsidan:... We hear the voice of Louise Lindfors President of Fredrika Bremer Förbundet. Advice to young girls today and reading recommendations. The book 'SÄG IFRÅN!' in English 'Time for Outrage' by ... Debatt kvinnor heta herkko. Hanna levde som prostituerad i Berlin - Kaninen Ester blev räddningen - Malou Efter tio (TV4) - Duration: 17:54. Malou Efter Tio 115,617 views PRENUMERERA! Öppna mig :) Hej och välkomna till en ny video här på kanalen. Idag delar jag med mig av 10 kvinnor som man inte kan fatta existerar i verklighe... '10 AV VÄRLDENS FARLIGASTE KVINNOR!!!' Hej på er och välkomna till en ny video, som förra söndagen blir det en 10 av världens farligaste och i denna video ta... Music by Friends of Monkeys published by MonkeyDream ASCAP Ref 3581263 available on iTunes A great blog by the wonderful girl in the ad: http://bodyevolution... Om du alltid bestämmer var gränserna ska gå, eller försöker förändra honom på otaliga sätt, så är du i farosonen. Om du aldrig kan kompromissa, så är du en dominatrix.